Äntligen...

Idag var vi in på sjukahuset lagom till ronden gick. Läkaren (en tyska som är helt fantastisk) lyssnade på skrutt och bestämde att nu var de dags. Det fanns inte längre någon anledning att vi skulle behöva stanna kvar längre.
Så nu är vi fria från vårt isolerade rum.

Även om jag är fruktansvärt tacksam för all hjälp och allt stöd vi fått där så är de ändå inte en plats man vill vara på. Visst, jag är inte nöjd med precis alla. Men å andra sidan, alla arbetsplatser har sina "konsumtanter". Jag är imponerad över hur de flesta inom vården orkar hålla modet uppe och hela tiden stötta.